Jessie

Nu drar jag till frankrike. Eller aa, om 7 timmar ^^ därav blir det ett litet uppehåll på cirka 10 dagar på bloggen, men ni läsare klarar nog er och ni ickeläsare klarar er nog ännu bättre.


BaaaaBAJJJ Sverige och Hello France!



Måste bara tillägga att jag kommer sakna min diamant, Sannie. Ta väl hand om henne åt mig tills jag kommer hem, och inga dumheter!!

Puss på alla!

Idag har en dröm jag haft länge uppfyllts.

Jag har hela mitt liv kunna sjunga och har kämpat med min sångröst så mycket jag bara kan, övning ger verkligen färdighet. Jag har kommit till en punkt där jag iaf är tonsäker men jag kan inte påstå att det är så mycket mer än så. Mina vänner säger alltid hur bra dom tycker att jag sjunger och blablabla men jag har aldrig vågat lita på dom, för de är trots allt mina vänner och vill vara snälla.

I fredags så kom vändningen för detta, då jag och Sannie åkte till min farbror för att äta en smaskig frukost. Eftersom jag inte träffat min farbror och hans fru på länge så kom samtalämnet "intressen" upp och jag berättade om mitt intresse för musik. Sannie tar då stolt fram min låt på mobilen och spelar den för Mimmi och Mimmi ser helt chockad ut. Jag visste inte om det berode på att hon tyckte det var dåligt eller tvärtom. Det visade sig att hon tyckte det var jätte bra och resten av vistelsen där gick ut på att försöka övertala mig om att satsa på sången och gitarren. Jag vart såklart glad över hennes komplimanger, men som vanligt tar jag bara åt mig hälften av dem med tanke på att jag inte tror på att jag kan sjunga.

Nu 3 dagar efter får jag ett telefon samtal från ett konstigt nummer jag inte känner igen. Det var Mimmi som ringde och berätta att hon inte kunde släppa min sång ur tankarna (vilket jag tycker är skumt, så bra är det veeerkligen inte) hon har tydligen pratat med en sångpedagog som mer än gärna ville ta emot mig. Det bästa av allt är att hon ska betala allt !

Det här är en ny dörr som öppnats för mig, jag kan få utveckla min röst och kanske få bli av med min scenskräck.
Mathias, jag vet att du läser min blogg, hade jag inte varit med dig kanske inte detta hade hänt, du ger mig tur ^^ mihi.

I torsdag såkände jag av en känsla jag aldrig känt av förut, det var en blandad känsla med ilska, sorg och hat. Jag kan inte riktigt beskriva hur det kändes men det bara small och jag skakade i hela kroppen när min pärla fick lyssna till min berättelse.

Jag ska försöka förklara vad som har hänt under ett par veckor utan att säga ör mycket men ändå så ni förstår.

Tänk er att du och din kompis sitter på ett cafe och pratar om allt mellan himmel och jord, ni går in på lite djupare samtalsämnen som barndom, pojkvänner mm. Tänk dig att allt bra och dåligt du berättar som hänt dig får din kompis att låta som ingenting då den tydligen har varit med om mycket bättre eller värre.
Du får aldrig någon chans att berätta när du är ledsen för allt samtalet kretsar om egentligen är din vän och allt hon har att berätta.
När din vän först hade frågat om du ville ta den här fikan tyckte du att det var jätte spännande och blev jätte glad, du hade tänkt dig att det skulle bli ett bra tillfälle för att få ur dig massa saker som du har på hjärtat och få lite sympati och stöd samtidigt som du skulle lyssna och ge sympati och stöd. Det visar sig ganska snabbt att du har trott helt fel. Hela fika stunden handlar om hennes problem och hur jobbigt hon haft det, när det sen kommer till dig har du ingenting att säga trots att det du har varit med om är något som verkligen har skadat dig för livet.

När du sen är påväg hem på bussen träffar du på en annan kompis som du börjar prata med och då kommer det fram att mycket av det som kompisen sagt på fiket är lögn.

Det jag skrivit nu är bara påhittat men liknar det som hänt mig. Allt detta går mig på nerverna och jag blir bara arg och besviken.

Jag står och trampar på samma ställe, vet inte riktigt om jag ska gå åt höger eller vänster eller stanna kvar. Jag vet inte om det är hösten som gör mig så deprimerad och velig. Jag har jätte mycket att göra men kan inte börja någonstans. Vet inte riktigt vart jag ska ta vägen, vad jag ska göra eller vad som bör prioriteras.
Har jätte mycket att plugga men vet inte riktigt hur jag ska göra, eller hur jag ska börja.
Jag ska snart till Frankrike och vet inte vad jag ska packa och har inte ens växlat pengarna än.
Praktiken är snart slut och jag har då prov som jag inte ens har vörjat plugga på.

Vad ska jag göra för att komma igång ? Jag menar, jag sitter på mitt arsle och gör inte ett skit för att jag inte vet hur jag ska göra det. Det är egentligen inga stora grejer men de stressar upp mig totalt. Jag är som ett stort nervvrak och det gör mig väldigt lätt upprörd. Mitt temprament går verkligen upp och ner och ner och upp.
Den ända som gör detta så komplicerat är jag själv och jag förstår inte varför, men just nu känns allt bara så himla jobbigt, fast det egentligen inte är så himla jobbigt. Usch, jag måste verkligen ta mig i kragen och göra något.
Vill inte!

Kan jag inte bara för någon vecka få ta det lugnt utan skola, jobb eller resor. Jag orkar verkligen inte mer, det tar kol på mig. Jag har ingen fritid kvar, och mitt lov kommer jag vara i Frankrike och där kommer det inte direkt vara att vila upp sig, kommer få gå upp 7 varje morgon och ska sova i ett tält i kanske minusgrader med ett liggunderlag och sovsäck. JAG ORKAR INTE!

Tänk dig att dina dagar skulle behöva gå ut på att försöka hitta någonstans att sova under natten, att försöka få tag till pengar till alkohol och mat, att ständigt vara oren och hungrig. Tänk dig att för varje dag som går blir du bara mer och mer kastad neråt i samhällets prioriteringslista. Varje dag tänker du på allt du hade men som du förlorade på ett belopp som kanske inte ens var 1 år. Det kanske började med att jobbet började strula och det ledde till att alkoholen fick hjälpa dig att orka med, därefter så började relationen med din familj strula pågrund av alkoholen och sen rasar allt. Du har inte längre någon verklig syn på livet och du åldras i förtid.

Alkohol kan göra mycket med oss människor, det är ganska hemskt hur en liten dryck kan förstöra så många människors liv. Det här är min syn på alkholism men jag menar inte då att alla alkholister hamnar på gatan, men det är dom man ser och det är bara de jag kan ta användning av. Alkohol räddar inte liv, bara förstör.

Jag vet att du är påväg ner, men du är så ung. Du har hela livet framför dig, fall inte för grupptrycket. Då kommer jag inte ha dig kvar länge till...

älskar dig!

Vem tror du att du är ? Jag menar jag är inte dum i huvet, usch vad trött jag blir !

Var abra tvungen att skriva av mig lite snabbt :P

Idag då, ännu en dag på praktiken men dock så vart den kort då jag fick sprängande huvudvärk och fick gå hem. Så jag har nu legat här hemma på soffan i 4 timmar och huvudvärken har precis gått över, yaay! Nu ska jag ut å springa av mig all ilska som en viss person har orsakat!

ha de bra

kom precis hem från en rolig kväll i älvsjö med Sannies roliga kompisar. Det roliga förstördes när polisen kom med i spelet och fick alla ungdomar att springa i kabalik ut ur lokalen. Annars var det en lyckad kväll.

När jag kom hem möttes jag av min arga mamma som precis skällt ut min 16åriga lillebror för att han för tredje gången var så full att han inte kan gå. Hon skyllde allt på mig då jag inte hade skvallrat på honom, jag är helt enkelt inte en skvallrare, men men det måste jag tydligen ändra på om jag vill ha min lillebror levande. Jag frågade honom hur mycket han druckit och han svarade "5 dörr och 1 ull" Jag vet inte riktigt vad h an menade med det, men som sagt han var väääldigt full.

På tal om fulla mäniskor så sitter jag h'r framfär datorn och lyssnar till fulla Sannies fyllehicka som hindrar mig från att sova. Jag hoppas inerligt att den går över snart.
En sak som ni läsare inte bör säga till era föräldrar när ni i fulla (om ni nu inte vill att de ska märka det) är "desperate houswifes" jag stammde 48 gånger när jag skulle säga det, det blev inte lyckad och det blev väldigt uppenbarat att jag var jätte full.

Ha en trevlig fortsatt lördag/söndag kväll/natt och hoppas ni iaf kan sova -.-

Det är en väldigt trött Jessie som skriver idag. På grund av mina sovsvårigheter, som jag inte kan sätta fingret på vad de beror på, är jag nästan konstant trött och det tär verkligen på mig och min kropp.

Idag vaknade jag till i skräck "VAD ÄR KLOCKAN?" jag kollade snabbt på klockan "Nio!!" skrek jag så jag väckte hela huset. Jag sprang runt som en dåre i huset i hopp om att finna några bra kläder att ha på sig på tredje dagen av praktiken. Efter 20 minuter hade jag hittat den perfekta looken för dagen och jag gick ner å satte på kaffet. När jag väl satt på köksstolen och stressade i mig kaffet kollar jag upp på klockan och märker att den är halv åtta. Jag hade lyckats gå upp en och en halv TIMME innan jag skulle. Yaay, men jag fick en ganska lugn och skön morgon då jag kunde varva ner och ändra min perfekta look till en ännu mer perfekt.

Eftermiddagen blev inte riktigt som jag tänkt, min plan jag hade svarade inte i telefon så jag begav mig mot pappsen som bjöd på en stor entrecot bit med pommes för 150 spänn, tack för den pappi :) När jag sen var mätt och belåten begav jag mig mot syster som tog emot mig med öppna armar. Det blev som vanlgit mycket skratt och prat om allt mellan himel och jord.

Gårdagen då...
Gårdagens bästa: Igår var en ganska bra dag då jag bara jobbade i 2 timmar och träffade Sannie som hjälpte mig städa mitt smutsiga akvarium, tack! Inte nog med det så hjälpte hon mig att göra klart mitt no-arbete. Tack igen! du är bästast!

Gårdagens värsta: Jag var ett sånt barn som Gud lyckades ganska bra med, han la nog ner ganska mycket tid för att få den bästa Jessican han någonsin gjort. Dock så tror jag att han tröttnade när han kom till munnen, jag tror att han blev lite stressad när han märkte att det var miljoner andra barn som också ville bli gjorde. Därför kastade han bara in tänderna huller om buller och lät det vara så. Gårdagens värsting var tandläkaren! Jag hatar tandläkare, ända sen jag var liten har jag bara haft fel på mina tänder och mitt bett. Det var så illa att jag nästan kunde ha överkäken på nordpolen och underkäken vid sydpolen, det var därför inte konstigt att jag blev kallas kaninen. Tandläkare tycker vi alltså inte om, tänk vad mycket jag kunnat göra om gud bara ville lägga ner lite mer tid på mina tänder när han skapade mig. Vad mycket jag har missat pga alla tandläkarbesök.

Igår märkte jag att vi har ett getingbo hemma i badrummet, jag vet att ni nu tänker "Getingbo i oktober?" men det är faktist sant. Det kan jag konstater då jag har dödat 7 getingar och hittat 5 som redan är döda. Det värsta av allt är att dom tycker om min säng lika mycket som jag. Det var nämligen så att igår när Sannie skulle lägga sig i min sköna säng vart getingen lite arg för han ville ha sängen för sig själv och stack stackars Sannie i armen. DUMMA GETINGAR !

Måste berätta om min mysiga lördag. Jag och Sannie kom på den smarta ideen att ha spakväll, så vi plockade fram alla bra hygienartiklar, köpte ansiktsmasker och massa frukt och grönt. Vi började med att äta en underbart god middag som bestod av kyckling och potatissallad. När vi var mätta och belåtna öppnade jag med darrande händer Maryland cookies paketet och gluffsade i mig de små söta kakorna som om det var det första jag ätit på flera år, bra smakade det !
När det nästan bara var smulor kvar i kakpaketet satte vi på favoritfilmen R.e.n.t och började fixa våra kära naglar. Kvällen blev otroligt mysig och vi vart renare och fräschare än vi någonsin varit.

Idag då, första praktikdagen. Det fick bra dock så var jag lite trött, så trött att när jag väl fick lite sällskap så var jag jätte osocial och tråkig, förlåt Albin! Annars var det kul att träffa alla på Cubus igen, jag fick veta att Lillian (en av mina favoriter) slutat, då vart jag ledsen.

Nu har mamma ljusparty, wihoo. Massa gamla tanter som kommer hem hit för att titta på ljus och äta oss ur huset.

Ha en bra måndag !

Jag måste bara fråga en sak, vad är det roliga med att läsa en blogg om en helt vanlig tjej som egentligen inte skriver något vidare speciellt eller viktigt? Varför jag frågar är nämligen för att jag har fått rekord idag på hur många som har spanat in min egentligen helt oviktiga blogg. 120 stycken! Jag menar, vad kan det vara som gör att så många vill läsa om mina tankar och påståenden? det är lite komiskt faktiskt.

Fortsätt (eller som Teresa stavar det) Fotkätt gärna läsa min välbesökta blogg :)

Jag har precis läst ut en superbra bok och som alltid när jag läst ut bra böcker känner jag mig tom och tänker "vad ska jag göra nu?" Det är ganska knäppt att en bok kan ha sån stor påverkan på ens liv. Det sjuka med den här boken är att det känns som den är skriven efter mina tankar, helt sjukt.

Ikväll bär det av mot far min så jag kan njuta av utsikten över södermälarstrand och höra kluckandet på båten efter vattnet. Det är skönt att ibland bara komma ifrån datorer och bara kunna koppla av utan plugg eller tjat. Hoppas alla får en bra onsdagskväll, för det ska jag ha i alla fall!

Har precis haft en väldigt rolig diskussion om övernaturliga väsen under middagen.

Jag är en av de som tror på övernaturliga väsen och faller ofta dit när program om spöken går på tv. Jag tror inte det är helt omöjligt att de finns övernaturliga väsen. Det har hänt allt för mycket hemma hos oss och hos andra som gör att jag tror på detta. Jag menar, även om inte så är fallet är det ganska skönt att skylla på spöken och annat. Jag såg tex. ett program där de skulle se om Elvis fanns kvar på jorden, det var riktigt häftigt.

Jag måste tillägga att jag är så trött på folk som tycker synd om sig själva, jag menar gör något åt saken! sitt inte på era feta arslen och tyck synd om er själva, jag lovar er att det inte blir bättre då. Det värsta av allt är när folk kommer till mig och säger "åhh, jag mår så dåligt att jag skulle vilja ta livet av mig" Vad ska man säga liksom? Okej, lycka till då?
Jag menar inte att man inte kan få må dåligt, men att medvetet försöka få folk att tycka synd om en är helt fel. Det ända man är ute efter då är uppmärksamhet och man gör det på helt fel sätt. Gör något åt problemen istället så kommer det lösa sig mer än när ni sitter hemma och försöker få folk på eran sida genom att tycka synd om er.
Alla har problem, det är ett faktum men alla går inte runt och skriker om det. Det gör inte något bättre.
Så om ni vill ha någon som säger "stackars dig gumman/gubben, det kommer lösa sig" så är jag helt fel person att prata med. Jag menar inte att jag inte kan känna sympati för någon, för det kan jag, det jag inte tycker om är att nästan blir tvingad till det när man själv kanske har mycket att tänka på. Jag har själv suttit allt för länge och tyckt synd om mig, när jag sen började ta tag i problemen måde jag mycket bättre.
Som man brukar säga "Det man inte dör av gör en starkare" och det stämmer!

Jag ser honom varje dag. Överallt. Jag möter honom i centrum, i parken , i busskuren, i rulltrappan, på bion och på promenaden. Precis överallt.
Ibland är han ensam, ibland med killkompisarna. Någon gång med en tjej. Och hell, jag tror till och med att jag sett hela hans familj vid nåt tillfälle. Ibland ler han, ibland ser det ut som han haft en jobbig dag. Ibland är han blond, men oftast brunhårig.

Jag tycker att jag ser den perfekta pojkvännen i massor av killar som bara passerar på stan. Förälskelser som varar i ett par sekunder för att snart ersättas av en ny. Han finns överallt, hela tiden. Killen jag skulle vilja, men aldrig får möjlighet att lära känna.

För vi lever olika liv, våra vägar korsas i ett par sekunder och sen aldrig mer. Kanske är han inte ens från stan, kanske har han flickvän. Eller pojkvän för den delen.
Kanske skulle vi, när allt kommer kring, inte alls passa ihop, men kanske skulle vi trivas tillsammans som inga andra, vara perfect match. Men det får jag, han, vi, aldrig reda på.
Jag ser honom varje dag, min pojkvän. Men vi säger aldrig ens hej, och det trivs jag med.

Helgen har inte varit så himla speciell, har bara jobbat och jobbat.

Igår (söndag) var jag dock på bio med la famila och såg This is England, den var faktiskt riktigt bra. Jag och Teresa fick bions bästa platser då vi fick en varsin soffa att sitta/ligga på. Så skönt har jag nog aldrig suttit i en biosalong. När filmen nästan var slut och biosalongen var helt tyst fick Teresa för sig att packa ihop sin godispåse, men när hon märkte hur otroligt mycket det prasslade frös hon till i den postition hon var i och väntade utan andetag tills eftertexten började rulla, det var väldigt underhållande.

Nu är det måndag igen och jag har 2 och en halv timme kvar i skolan, suck. Men det är bara att hålla ut.
Efter skolan så ska jag lägga näsan i Trafikkunskapen och skriva otroligt uttråkande anteckningar, ännu mer SUCK!