Jessie

I torsdag såkände jag av en känsla jag aldrig känt av förut, det var en blandad känsla med ilska, sorg och hat. Jag kan inte riktigt beskriva hur det kändes men det bara small och jag skakade i hela kroppen när min pärla fick lyssna till min berättelse.

Jag ska försöka förklara vad som har hänt under ett par veckor utan att säga ör mycket men ändå så ni förstår.

Tänk er att du och din kompis sitter på ett cafe och pratar om allt mellan himmel och jord, ni går in på lite djupare samtalsämnen som barndom, pojkvänner mm. Tänk dig att allt bra och dåligt du berättar som hänt dig får din kompis att låta som ingenting då den tydligen har varit med om mycket bättre eller värre.
Du får aldrig någon chans att berätta när du är ledsen för allt samtalet kretsar om egentligen är din vän och allt hon har att berätta.
När din vän först hade frågat om du ville ta den här fikan tyckte du att det var jätte spännande och blev jätte glad, du hade tänkt dig att det skulle bli ett bra tillfälle för att få ur dig massa saker som du har på hjärtat och få lite sympati och stöd samtidigt som du skulle lyssna och ge sympati och stöd. Det visar sig ganska snabbt att du har trott helt fel. Hela fika stunden handlar om hennes problem och hur jobbigt hon haft det, när det sen kommer till dig har du ingenting att säga trots att det du har varit med om är något som verkligen har skadat dig för livet.

När du sen är påväg hem på bussen träffar du på en annan kompis som du börjar prata med och då kommer det fram att mycket av det som kompisen sagt på fiket är lögn.

Det jag skrivit nu är bara påhittat men liknar det som hänt mig. Allt detta går mig på nerverna och jag blir bara arg och besviken.