.
Sanning
En mur är inget man bygger upp på en dag. En mur tar med bara händer väldigt länge att bygga upp. Murar fungerar som ett skydd. Vi människor bygger upp murar för olika saker, vissa för sina föräldrar, vissa för vänner, vissa för djur och vissa för killar. Vad är det som gör att vi "bygger" dessa murar runt oss? Beror det på barndomen? Dåliga erfarnheter? Vad i psyket gör att vi gör såhär? Jag tror att det är en blandning av allt detta. Man vill inte att föräldrar ska veta allt om än, även om de ofta vet iaf. Man vill inte förlita sig på alla vänner, man stänger in sig istället för att riskera att komma för nära. Man vill inte komma för nära den där speciella känslan, som kan vara så olika men som på bara på 1 minut kan skaka om hela ens liv. Ingen vill bli sårad, så därför bygger man upp skyddsmurar runt en så man slipper. Man är inte för lite för att inte synas och inte för mycket för att bli sårad.
Jag hade en gång en mur, den var stark. Inget eller ingen kunde komma igenom den, inget eller ingen kunde rasa den, sen kom du. På bara ett par månader fick du hela min mur att rasa och det enda som fanns kvar var småsten och ruiner. Efter detta ras börjar andra försvars mekanismen komma i spel, förnekelsen. Man förnekar att man blivit ledsen, att man fortfarande tänker att man fortfarande känner. Nu kommer sanningen så håll i er. Det ni tror var dagar var egentligen månader och jag kan erkänna det nu för muren finns där igen.
Hur kan vissa människor ha den makten över en ? Jag lovade mig själv när min mur rasa samman att det aldrig skulle hända igen, så jag byggde upp en ännu starkare mur. Jag kom sen på att ju starkare mur man har, ju mer sårad blir man när någon väl kommit igenom. Man måste kunna känna, annars vet man inte att man lever.
Alla har sina dåliga dagar.
Klockan ringer klockan halv sju för att min käre sängkamrat ska iväg till jobbet, jag som började 10 hade tänkt att sova ett tag till, men så vart inte fallet. Jag kunde verkligen inte somna om, så med kassar under ögonen klev jag ur sängen och begav mig ner mot soffan i hopp om att få sig en kvarts sömn där, men det gick inte heller så jag gav upp.
Jag började göra iordning mig inför helvetes dagen och jag märker att jag har inte några kläder att ha på mig, allt såg ut som fula trasor när det hängde där i garderoben. Jag tog på mig det gråaste och tristaste jag kunde hitta för att kläderna skulle passa in på mitt trista humör.
Jag tittar ut genom fönstret och ser snö! Det var inte lite heller det var som om nån hade försökt att stänga in mig i hemmet. Jag lyckades iaf ta mig ut och blev blöt efter bara 1 meter. Hatar snö!
När jag väl är i skolan får jag reda på att vi har prov i engelska som gick åt helvete och så har vi en håltimme på 1,5 timme, vad gör man liksom ?
Detta är en dålig dag men jag har iaf något att se fram emot, uggly Betty och Desperate houswifes :) det får humöret att stråla upp lite iaf.
Handboll
Efter jag kommit hem från Frankrike ringde Sannie mig och hon hade verkligen saknat mig, det vet jag ^^
Vi bestämde oss för att ses och efter lite om och men kom hon hem till mig för middag med min familj.
Vi pratade om allt mellan himel och jord, testade varandras kläder och planerade helgen som låg framför oss, allt var som vanligt med andra ord. Vi bestämde oss, eller rättare jag bestämde, att vi skulle bege oss mot gullmarsplan och träffa och smaka på min älskling, Chai-latten! Efter 10 dagar av ren svällt var den godare än någonsin måste jag få ta och säga. Man uppskattar inte det man har förän man varit utan det! Det ska nog bli mitt nya motto!
Vi ringde upp våran far som gärna (efter vi tvingat honom) kom och hämtade oss. Han kom på i bilen att det skulle vara kul att hitta på något roligt, så han köpte biljetter till handbollen mellan bajen och kiel som skulle hållas på hovet nästa dag. Varken jag eller Sannie är Hammarbyare men vi valde att bjuda till lite, gratis är alltid bra!
Torsdag:
Stress,stress,stress! Kliver upp klockan 7 och gör stressat iordning mig för kommande dag. Börjar skolan klockan åtta och slutar 1 sen är det bara raka vägen till jobbet och sen raka vägen till pappa för middag och handboll.
Skulle möta Sannie vid T-centralen kvart i fem och jag stod där och letade efter min sötnos i sin marrängjacka, hittade aldrig marrängjackan och inte konstigt var det, HON HADE DEN INTE PÅ SIG! :o En chockad Jessie kramade Sannie i hennes svarta skinnjacka, ytterst besviken.
Vi kom hem till pappsen där det doftade mat och magen började genast knorra. vi åt en utsökt middag och vi var alla spända för matschen.
"Är det här Em?" "Hammarby är dom grön-vita va?" är några av de korkade frågorna min otroligt sportkunniga bästa kompis fråga inne på arenan. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta.
När kiel kom in på plan hördes nästan endast buanden, förutom från ett litet hörn där en brunhårig tjej med svart skinnjacka satt och hurra. När jag fråga vad hon höll på med svarade hon med ett litet gulligt, medlidande leende "jag tycker fatkiskt synd om dom" Du är allt för söt Sannie!
Hammarby förlorade, men inte var vi ledsna för det, vi var ju trots allt inet hammarbyare.
Taize
Till en början var jag väldigt skeptiskt, "nu sitter jag här på bussen och har 30 timmars resande framför mig, är det verkligen värt det?"
Vi anleder till Taize runt klockan ett och alla var väldigt glada över att få slippa sitta på en buss på några dagar. Den efterlängtade maten allas hungriga magar skrek efter bestod av potatismos, och resten av veckan desamma.
Vad gjorde jag nu i Frankrike?
Jo, jag städa toaletter, bad tre gånger om dagen, åt äcklig mat och sov i en barack bestoende av endast fyra väggar och 6 våningsängar. Jag vet att ni alla tänker "hur fan kan det vara kul då?" jag kan faktiskt inte svara på det, men nu när jag väl är hemma upptäcker jag hur mycket jag faktiskt saknar stället och alla människor. Jag hade det super bra även om jag inte fick allt serverat på ett fat mm. Det var själva gemenskapen och respekten där som gjorde det så underbart. Jag menar, vilket annat ställe kan få 3500 ungdommar att vara tysta i 10 minuter samtidigt ? Våran klass på ca 10 personer kan inte ens vara tysta en minut.
Jag tänker inte gå in på några vidare detaljer, fasst det låter konstigt så hade jag det jätte bra och lärde känna många nya människor och mig själv.
