Jessie

Jag ser honom varje dag. Överallt. Jag möter honom i centrum, i parken , i busskuren, i rulltrappan, på bion och på promenaden. Precis överallt.
Ibland är han ensam, ibland med killkompisarna. Någon gång med en tjej. Och hell, jag tror till och med att jag sett hela hans familj vid nåt tillfälle. Ibland ler han, ibland ser det ut som han haft en jobbig dag. Ibland är han blond, men oftast brunhårig.

Jag tycker att jag ser den perfekta pojkvännen i massor av killar som bara passerar på stan. Förälskelser som varar i ett par sekunder för att snart ersättas av en ny. Han finns överallt, hela tiden. Killen jag skulle vilja, men aldrig får möjlighet att lära känna.

För vi lever olika liv, våra vägar korsas i ett par sekunder och sen aldrig mer. Kanske är han inte ens från stan, kanske har han flickvän. Eller pojkvän för den delen.
Kanske skulle vi, när allt kommer kring, inte alls passa ihop, men kanske skulle vi trivas tillsammans som inga andra, vara perfect match. Men det får jag, han, vi, aldrig reda på.
Jag ser honom varje dag, min pojkvän. Men vi säger aldrig ens hej, och det trivs jag med.